DEN HISTORISKE JESUS

De tillber den Korsfäste mannen

1. Inledning
Ännu en Jul är över och runt omkring vår värld har kyrkklockorna ringt för att samla kristendomens ca 2,2 miljarder anhängare till firandet av Guds människoblivande. Frågan är om dessa fromma religiösa skaror samlas kring en legend eller en verklighet? Fram till helt nyligen har få historiker förnekat Jesu existens. Många Bibelkritiker har under Jesusforskningens olika faser visserligen plockat isär Nya Testamentets texter, kritiserat dess innehåll och frambringat diverse olika interpretationer om vem den historiske Jesus var. Idag påstår dock en marginell del av forskarma att Jesus antagligen inte har funnits överhuvudtaget. I detta inlägg vill jag visa på att en sådan ståndpunkt inte står oemotsagd. Jesusforskningen har en enorm omfattning, varje dag publiceras i genomsnitt fyra nya böcker om Jesus från Nasaret och man räknar med att det hittills har utkommit över 180 000 titlar.[1] Jag läser just nu en av dessa nya böcker inom den senaste forskningen. Boken heter ”The Historical Jesus – Five Views[2] och innehåller fem olika ledande Jesusforskares[3] uppfattning om vem den Historiske Jesus var eller inte var. Denna läsning inspirerar mig till att uppdatera en del äldre material som jag har och sammanställa en övergripande essä kring Nya Testamentets trovärdighet och Jesu historicitet.

Först kan det vara på sin plats med ett klarläggande: Det är ett faktum att den som bejakar Bibeln som ett historiskt tillförlitligt dokument inte sällan möts av en rik flora radikal skepticism. Jag vill redan nu belysa att sådan kritik ofta är befogad. Det är ingen hemlighet att kristna genom tiderna har använt Bibeln på ett sätt som den aldrig har varit menad till. Ett aktuellt exempel på det är när de s k Young Earth kreationisterna försöker att läsa in naturvetenskapliga teorier i skapelseberättelsen i Genesis. Då dessa teorier står i direkt strid mot rådande konsensus för vetenskaplig praxis, har man helt enkelt gjort sig själv en björntjänst. Förtroendet för Bibelns historicitet minskar när man fokuserar på fel saker. Jag vill istället hävda att Bibeln tål kritik och att dess texter bör genomgå samma kritiska granskning som vilken annan skrift som helst, låt oss börja med att se över det primära källmaterialet för Jesu existens och person, Nya Testamentet.

2. Nya Testamentets trovärdighet
2.1 Texter och manuskript
En frekvent återkommande invändning mot Bibelns historicitet är att de manuskript som ligger till grund för den skulle vara få, motsägelsefulla och dessutom vara skrivna lång tid efter de berättelser som där skildras. Alla dessa påståenden står på synnerligen bräckliga ben. Då det till att börja med gäller mängden unika manuskriptkopior till Nya Testamentet uppgår dess antal enligt Bruce Metzger, ledande textkritiker, till 5684.[4] För visa på ett bredare perspektiv av den siffran ska man ha i åtanke att texter som vi tillskriver Platon endast finns bevarade i sju kopior. En likartad blygsamhet finner vi för avskrifter av Caesars texter, där vi har 10 bevarade, medan Aristoteles skrifter endast har fem kopior bibehållna.[5] Tidspannet mellan händelse och bevarad text är också vida överlägset till Nya Testamentets fördel om man jämför med andra samtida skriftsamlingar. Delar av Nya Testamentet finns bevarat ifrån åtminstone 130-talet[6] och komplett ifrån år 325. Om man antar att NT var fullbordat omkring år 100,[7] har vi alltså ett tidspann på 30 till 225 år. Av de sju ovan nämnda skrifterna som anses härhöra ifrån Platon finns endast en som är daterad före år 1000, närmare bestämt under 900 talet. Det ger ett tidspann på 1250 år. För Caesar och Aristoteles hamnar tidspannet mellan händelse och bevarat manuskript på 1000 respektive 1400 år. Då det gäller variabler i de olika funna manuskripten bör man komma ihåg ett par saker: För det första: Ju fler manuskript desto större är naturligtvis risken att variabler påträffas. För det andra: Omkring 90% av alla variabler i manuskripten utgörs av små stavfel och ca 9% är skillnader i den grekiska syntaxen som saknar betydelse för innehållet.[8] Endast en ca 1% av flera tusen variabler är sådana till sin karaktär att innehållet förändras, dock aldrig om några teologiskt avgörande satser.[9] Textkritikern och teologen F F Bruce konkluderar med tanke på ovan nämnda premisser att; ”bevisen för Nya Testamentets skrifter är betydligt starkare än för många andra klassiska författare, vilkas autenticitet ingen drömt om att förneka.[10] NT:s trovärdighet hade därför knappast ifrågasatts om det hade rört sig om en profan skriftsamling.

2.1.1 Texternas tillförlitlighet
Då vi inledningsvis har granskat Nya Testamentets manuskript gällande spridning, koherens och tidspann mellan händelse och befintlig text kan man på vetenskaplig grund fastslå deras, som antika skrifter helt unika status. Följdfrågan är naturligtvis vilken relevans dess innehåll[11] har och därmed blir också forskningen kring den historiske Jesus i blickfånget. En frekvent återkommande invändning mot de Nytestamentliga texternas sanningshalt är att det ”långa” glappet mellan historisk händelse och skrift/äldsta bevarade kopia har menar man, självklart berett vägen för myter och legender som inte stämmer med de historiska händelserna.[12] Här behövs en del klargöranden. För det första har vi redan konstaterat att texterna i NT är fullständigt unika som historiska dokument, inte minst med tanke på det avsevärt korta avståndet mellan händelse och tidigaste kopia.

För det andra är den gamla liberalteologiska ståndpunkten om evangeliernas ålder numera strikt reviderad. Arkeologiska fynd har bekräftat att Markusevangeliet är åtminstone ifrån tidigt 60-tal[13] Ett annat sätt som på sannolika skäl talar för en tidig datering är Apostlagärningarnas abrupta avslut. Paulus sitter anhållen i Rom i väntan på sin dom, men sedan slutar boken. Vi får inte veta hur det går. Orsaken torde vara att Lukas som författade boken inte visste hur det gick, det är den enda hållbara förklaringen. Eftersom Paulus led martyrdöden under kejsar Nero år 64, är den gängse uppfattningen att Apostlagärningarna skrevs omkring år 62. Att Lukas skrev sitt evangelium före Apostlagärningarna råder det inga tvivel om. De allra flesta bibelforskare är också ense om att Lukas har använt Markus som förlaga till vissa delar i sitt evangelium och detta betyder allstå att Markus är ändå tidigare än Lukas.[14] Dessutom är alla seriösa textkritiker på det klara med att flera av Paulus brev är äldre än evangelierna.[15] Påståendet om ett ”långt glapp” mellan händelse och nedtecknande har därför ingen substans överhuvudtaget. När det gäller sanningshalten i sig kan man inte heller angripa denna. Craig Blomberg, ledande NT-teolog och apologet säger; ”…då fanns det fortfarande människor kvar i livet som var ögonvittnen till Jesu verksamhet, även fientligt inställda som skulle ha dementerat felaktigheter…”[16]

Dessutom vet vi att 10 av de 12 apostlarna (och hundratals andra) led martyrdöden på barbariska sätt för sin tro och för att de stod för att det de vittnade om var sant.[17] Andra invändningar mot evangeliernas innehåll är att författarnas minnesbild skulle ha sviktat. Denna ansats till dementering besitter en svår anakronism, eftersom det innebär att man försöker ställa post-gutenbergianska krav på antikens människor. Om det fanns något folk som kunde memorera så var det judarna, eftersom de levde i en stark muntlig tradition. Många rabbiner kunde memorera hela Torah utantill.[18]

2.1.2 Arkeologin och Nya Testamentet
Om man helt kort ska säga något om arkeologin och NT är arkeologen John McRay´s utlåtande en god sammanfattning som överensstämmer med verkligheten; ”Det råder ingen tvekan om att NT:s trovärdighet ökar i takt med arkeologins upptäckter.”[19] Som exempel på tidigare ifrågasatta detaljer i evangelierna som nu har påträffats nämner McRay Betetsadammen (Joh 5:1-15), Silodammen (Joh 9:7) och Jakobs brunn (Joh 4:12).[20] Han talar också om inskriptioner som nämner personer och städer som länge använts som bevis mot evangeliernas sanningshalt. Här nämns bland annat den ”andre” Quirinus och staden Nasaret. Därtill konkluderar McRay att det faktum att de små detaljerna är historiskt verifierade också talar för att helheten och budskapet i evangelierna är sanna.[21]


3. Den Historiske Jesus
3.1 Utombibliska källor för Jesu existens och liv?
Trots det närmast oändliga och förhållandevis enorma bevismaterialet för NT gentemot andra klassiska antika skrifter finns det, som nämndes inledningsvis somliga forskare som fullständigt underkänner evangelierna som giltiga historiska källor. I Sverige kan nämnas Lena Einhorn[22] som menar att Paulus och Jesus var samme person och Roger Wiklund[23] som helt och hållet förnekar att Jesus skulle ha funnits. I boken ”The Historical Jesus – Five Views innehas en sådan uppfattning av professor Robert Prince.[24] Det som särskilt står ut i Prince essä är hans explicita lessianska[25] postulat som efterhand skapar en radikal distinktion mellan den historiske Jesus och trons Kristus.[26] I hans fall blir detta än mer tydligt eftersom Prince själv bekänner sig som kristen, trots att han inte tror att Jesus har existerat som historisk person.[27] Prince tillbakavisar flera av de traditionella trovärdighetskriterierna om Jesu existens, som t ex konsensuskriteriet[28] och därtill menar han att kristendomen bara är ännu en i raden av myter om heroiska gestalter som sägs ha övervunnit döden. Den enda skillnaden, menar Prince, är att Jesusmyten springer ur en judisk kontext och berättelserna om Jesus är därför inget annat än fiktiva midrasher av GT:s berättelser om kungar och profeter.[29] Med tanke på denna kritik kan det därför vara på sin plats att kort redogöra för några av de utombibliska källor som finns om Jesus och hur många av dessa, oberoende av varandra[30] bekräftar Hans existens.


3.1.1 Josefus (37-98 e Kr)
Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus nämner Jesus vid två[31] olika tillfällen i sina skrifter om Judarnas historia. Det mest kända kallas Testimonium Flavianum och återfinns i den artonde boken av Antiquitates Judaicae:

”Ungefär vid denna tid framträdde Jesus, en vis man, om det nu är tillbörligt att kalla honom en man. För han var en som gjorde förunderliga gärningar, en lärare för människor som gärna tar emot sanningen, och han drog till sig många både judar och av grekiskt ursprung. Han var Kristus. Och när Pilatus, på grund av en anklagelse från våra ledande män, dömde honom till korset, upphörde inte de som först hade älskat honom att göra det. Ty han visade sig för dem på den tredje dagen levande igen, just som de gudomliga profeterna hade förutsagt dessa och tiotusen andra underbara ting om honom. Och ända till nu har de kristnas stam, uppkallade efter honom, inte dött ut.”[32]

De allra flesta forskare är ense om att de passager i texten som ovan är markerade med fetstil är editerat av senare kristen skribent.[33] Dock är Testimonium Flavianum utan dessa eventuella tillägg, ett tydligt bevis för flera saker angående Jesus: Hans historicitet, Hans utförande av under, Hans roll som lärare, Hans efterföljelse av både judar och hedningar, Hans korsfästelse under Pilatus och spridningen av kristendomen efter Hans död. Jesusforskaren Luke T Johnson[34] pekar också på det faktum att Josefus nämner Johannes döparen i sina texter och vittnesbördet om honom stämmer väl överens med evangeliernas skildring av den samme.[35]

3.1.2 Tacitus (55-117 e Kr)
Tacitus var en romersk historieskrivare och ämbetsman. Han var senator och konsul under Nerva 97–98 och blev senare prokonsul över provinsen Asien år 112–113.[36] Tacitus skriver i sin skrift Romerska annaler 15 om kejsar Nero och dennes försök att lämpa över skulden på Roms brand på den kristna sekten.[37] I anslutning till det förklarar Tacitus:

”Kristus, av vilken detta namn uppkommit, hade under Tiberii regering blivit avlivad av prokuratorn Pontius Pilatus. För ögonblicket undertryckt, frambröt åter detta avskyvärda svärmeri, icke blott över Judeen, dess vagga, utan spred sig även till huvudstaden, dit allt som väcker fasa och blygd från alla kanter sammanströmmar och vinner anhang.”[38]

Tacitus visar alltså på Jesu historicitet, att Han gett upphov till en betydande rörelse som sprids över Romarriket, och att Jesus korsfästes under Pilatus när Tiberius regerade i Rom.

3.1.3 Gaius Plinius Secundus (Plinius den yngre) 62-114 e Kr
Plinus d y var likt Tacitus en romersk ämbetsman och författare. Hans far Plinus (den äldre) är känd för sitt naturvetenskapliga verk Naturalis historia, medan sonen är mer känd för sin brevkorrespondens med den romerske kejsaren Tarajanus. Plinius d y blev utsedd till kejserlig legat i Bithynia Pontus i mindre Asien år 111 e Kr.[39] År 112 e Kr skriver Plinius en serie brev till kejsaren som innehåller en mängd beskrivningar om ”den kristna sekten”. Detta på grund av att rörelsens frammarsch i Plinius provins hade gjort att de hedniska templen stod tomma och de som sålde olja till brännoffren där hade blivit arbetslösa.[40] Plinius är ordrik, men de saker som nämns i hans skrifter om de kristna är bl a att de vägrar att tillbe kejsaren (trots hot och tortyr), Jesus nämns vid ett flertal tillfällen som historisk person, de kristna höll sin gudstjänst före soluppgången på söndagen, de tillbad och lovsjöng Kristus som Gud, hade någon form av trohetsed som de bekände och de samlades senare samma dag till ”kärleksmåltid” då de ägnade sig åt ”rituell kannibalism” (den heliga eukaristin).[41] Det är intressant att se hur ett dokument som avsåg att förgöra de kristna under inledningen av det andra århundradet idag används som ett av de tydligaste utombibliska bevisen till Jesu existens och urkyrkans liv och Gudstjänst.

3.1.4 Mara Bar Sarapion (Skrev omkring år 73 e Kr)
Den allra äldsta utombibliska manuskript som refererar till Jesus som historisk person är en syrisk stoiker vid namn Mara Bar Sarapion. Skriften är ett brev där författaren talar om för sin son att det går illa för de som förföljer visa män.[42] Nedan följer ett utdrag ur brevet i en engelsk översättning:

”What advantage did the Athenians gain from putting Socrates to death? Famine and plague came upon them as a judgment for their crime. What advantage did the men of Samos gain from burning Pythagoras? In a moment their land was covered with sand. What advantage did the Jews gain from executing their wise king? It was just after that that their kingdom was abolished. God justly avenged these three wise men: the Athenians died of hunger; the Samians were overwhelmed by the sea; the Jews, ruined and driven from their land, live in complete dispersion. But Socrates did not die for good; he lived on in the teaching of Plato. Pythagoras did not die for good; he lived on in the statue of Hera. Nor did the wise king die for good; he lived on in the teaching which he had given.”[43]

Citatet är utsatt för en del kritik, men många forskare är ense om att den ”vise kungen” som nämns som judarnas kung knappast kan stämma in på någon annan än Jesus. Det som talar för detta är bland annat den bland kristna gängse uppfattningen att Jerusalems fall var Guds straff över judarna för att de korsfäste Jesus. En annan sak är att Jesus i Matteusevangeliet ofta framställs som judarnas nye vise Konung, som gav ”den nya lagen”.[44] Utifrån detta brev kan man alltså se att Jesus var den vise kungen, att han blev avrättad av judarna och att Hans undervisning lever vidare.

3.1.5 Lukianos (120-180 e Kr)
En annan högintressant källa som nämner Jesus är den grekiske författaren och satirikern Lukianos. Man har ca 70 bevarade skrifter som bär hans namn och de flesta av dessa är satirer över den rådande samtidens politik och religion.[45] De kristna utgjorde inget undantag för detta:

”De kristna förstår du, tillber än idag en man – den framstående personen som introducerade deras ovanliga riter och som korsfästes pågrund av detta. Du förstår dessa missledda varelser börjar med en allmän övertygelse att de är odödliga, vilket förklarar deras förakt för döden och den självtillit som är så vanlig ibland dem och sedan har det inpräntas av den ursprunglige laggivaren att de alla är bröder – från den stunden de konverterade och förnekade de grekiska gudarna – och att de skulle tillbe den korsfäste vise mannen och leva efter hans lagar. Allt detta tar de till sig med en tro som leder till att de föraktar all världslig egendom och betraktar den som gemensam egendom.”[46]

Lukianos anses vara mycket trovärdig som källa eftersom han kritiserar kristendomen väldigt starkt, men samtidigt erkänner Jesu historicitet. Genom detta citat får vi reda på att de kristnas ledare är en historisk person, att han var den som introducerade dem i läran, att de kristna inte var rädda för döden, att de har god självtillit, att de följer ledarens påbud om se varandra som bröder, att de inte tillber grekernas gudar, att de tillber den korsfäste mannen,[47] att de lever efter hans lagar, att inte är materialister samt att de lever i egendomsgemenskap.

3.1.6 Övriga utombibliska källor
Förutom de fem källor som vi har analyserat finns ytterligare minst fem källor om Jesus som historisk person. Här följer en mycket kort summering av vad dessa säger om Jesus.
Gaius Suetonius Tranquillus (75-160 e Kr) – en romersk historiker som år 120 skrev om en ”Chrestus” som ställde till oroligheter bland judarna i Rom år 49 när Claudius var kejsare.[48] Celsus (född ca 140) var en erkänd romersk filosof som förlöjligade de kristna för att de tillbad Jesus – som ju var en människa.[49] Thallus (verksam på 50-talet) var en judisk historiker som vi känner bäst genom Julius Africanus, kristen skribent verksam på 200-talet. Africanus går i polemik med denne Thallus som enligt honom menade att solförmörkelsen som ägde rum vid Jesu korsfästelse var en vanlig solförmörkelse. Africanus visar på att Jesus korsfästes under påsken – d v s när det var fullmåne.[50] Krönikeskrivare Flegon, bördig ifrån Grekland bekräftar år 137 e Kr detta ”mörker” och skriver om att i den 202:a olympiaden (år 33 e Kr) inträffade en enorm solförmörkelse som varade ifrån sjätte timmen och att det syntes stjärnor på himlen. Han bekräftade också jordbävningen.[51] Slutligen nämns också Jesus vid ett par tillfällen i Talmud. Här målas Jesus, inte helt oväntat upp, som varande en heretiker – en falsk Messiasgestalt. Där bekräftas också att Jesus var son till Maria, att han utförde kraftgärningar[52] och att han med rätta dömts till döden.[53] Dock finns inga antika utombibliska källor, varken judiska eller hedniska som förnekar att Jesus har existerat som historisk person, detta trots att flera av dem är författade av motståndare till Kristendomen.

3.2 Äkthetskriterium
Den moderna historiska forskningen använder sig i dag primärt av fyra olika kriterier för att bedöma den eventuella trovärdigheten och sanningshalten hos ett antikt dokument. Dessa är: Olikhetskriteriet, multiattesterande påstående, kriteriet om koherens, samt förlägenhetskriteriet.[54]

Olikhetskriteriet innebär att en utsaga är trovärdig om orden från Jesus är unika för Honom och inte återfinns ordagrant varken i judiska texter eller den tidiga Kyrkan.[55] Kriteriets relevans är omdebatterat eftersom det är naturligt att det förekommer ordagranna upprepningar hos t ex lärjungarna. Multiattesterande påstående handlar om att oberoende källor skall bekräfta varandras innehåll. Kriteriet om koherens innebär att en viss utsaga måste samstämma med den totala bild som forskare har skapat om den historiske Jesus. Förlägenhetskriteriet, till sist, handlar om att utsagorna är trovärdiga om de innehåller förlägna, eller för kontexten ofördelaktiga detaljer. Sådana inslag tyder på att den tidiga Kyrkan inte har redigerat bort det som är pinsamt i efterhand.[56] Låt oss nu mycket kort se om Evangelierna och några av de utombibliska källorna innehåller utsagor som tydligt uppfyller dessa kriterier.

3.2.1 Olikhetskriteriet
Kritiken mot detta kriterium som ovan nämndes handlar om att man får problem med vilken skriven text som helst om man ska hitta uttalande som varken är inspirerade av andra källor eller ännu värre inte har inspirerat andra senare.[57] Detta till trots innehåller Evangelierna flera uttalande som är helt unika för Herren Jesus. Jesusforskaren Ed Komoszewski talar om Jesu bruk av det Hebreiska ordet amen som ett sådant exempel. Ordet finns naturligtvis inom judaismen, men Jesus använder det 75 gånger som ett prefix före det aktuella uttalandet,[58] vilket är helt unikt både inom judendomen och för den tidiga Kyrkan.[59] Ett annat unikt är exempel är Jesu bruk av epitet Människosonen om sig själv. Man kan gå vidare och se på flera handlingar som Evangelierna tillskriver Jesus och se att dessa saknar jämförelse i andra källor.[60] Ändå menar jag att olikhetskriteriet (åtminstone om detta används ”dubbelt”, åt båda håll) skulle behöva ses över. Många ledande forskare är skeptiska till användandet av kriteriet främst med tanke på att det separerar Jesus ifrån Hans kontext.[61]

3.2.2 Multiattesterande påstående
Kriteriet om multiattesterande påstående är betydligt mer logiskt än det föregående och används och brukas av i stort sett alla Jesusforskare. Det är uppenbart att en utsaga är mer trovärdig om den intygas från flera håll. Här är skildringarna om Jesus fullständigt unika som antika texter, eftersom de finns bevarade i fyra olika Evangelium, som enligt traditionen är författade av fyra olika personer. Här ska man dock understryka att man inom Bibelforskningen ser de synoptiska Evangelierna som en del[62] och den Johanniska traditionen som en annan. Även en sådan distinktion presenterar i det närmaste oöverskådliga multiattesterade påstående. Låt oss ta några viktiga exempel: Skildringen av Johannes Döparen och Jesu dop återfinns i samtliga synoptiska evangelier och hos Johannes.[63] Jesu uppträdande i Galiléen,[64] tempelrensningen,[65] helandet av en hednisk ämbetsman, [66] brödundret för de 5000,[67] Jesu lidande och död[68] och Jesu uppståndelse[69] är några centrala multiattesterade händelser inom evangelierna. Men vad säger de utombibliska dokumenten? Som vi har sett ovan förutsätter samtliga av dem Jesu existens. Vidare ser vi hur Josefus och Tacitus bekräftar korsfästelsen under Pontius Pilatus, vilket stämmer med Evangelierna, de skriver också om att Jesus var upphovet till en betydande rörelse, vilket både Plinius Secundus och Lukianos bekräftar, allt i harmoni med tidiga kristna dokument såsom Paulus brev och de tidiga Kyrkofäderna. Plinius Secundus, Lukianos och Celsus, samtliga fientliga mot de kristna, beskriver dessutom att Jesus tillbads som Gud av den tidiga Kyrkan, ett faktum som är grundläggande inom Nya Testamentet.[70]

3.2.3 Koherenskriteriet
Det är föga oväntat att Jesusforskare som t ex Robert M Prince och andra som förnekar Jesu existens avvisar ”koherens” eller ”konsensuskriteriet” som ett godkänt verktyg för adekvat bedömning om antika källors tillförlitlighet.[71] Om de skulle godta detta kriterium (som för övrigt bygger på en vetenskaplig empirisk metod) skulle nämligen deras egna axiom falla som ett korthus. Många tenderar dock att tro att konsensus angående Jesu existens endast finns hos konservativt evangelikala Jesusforskare. Naturligtvis finns dessa representerade men här finns också liberala forskare, agnostiker och ateister. Bland de riktigt stora skolorna av idag kan nämnas: John Dominic Crossan, Bart Ehrman, E P Sanders, N T Wright, Robert W. Funck, James D G Dunn, Emil Brunner, F. F Bruce, Gary Hambermas, Brandon S.G.F, Burton, L Mack, Paul Mayer, Darrell L Bock, Marcus Borg, J Ed Komosewzki, Anthony Harvey och Birger Geraldsson. Ingen av dessa ledande forskare förnekar Jesu existens, Hans roll som vishetslärare och eller profet, Hans korsfästelse under Pontius Pilatus och urkyrkans explosionsartat snabba framväxt bland annat pågrund av att mycket tidiga efterföljare[72] till Jesus frivilligt led martyrdöden för sin övertygelse att Jesus uppstått ifrån de döda.

3.2.4 Förlägenhetskriteriet
Förlägenhetskriteriet är ett starkt och vida beaktat trovärdighets kriterium, eftersom det är uppenbart att fiktiva berättelser ofta undviker ofördelaktiga skildringar. Låt oss därför till sist se om Nya Testamentet innehåller sådana element. Darrell Bock menar att så är fallet och börjar med att visa på Johannesdopet som lätt skulle kunna uppfattas som att Jesus är underställd döparen om man inte förstår kontexten.[73] Han tar också upp en välkänd perikop i Markus åttonde kapitel (med par) där Jesus tillrättarvisar Petrus mycket kraftigt och med orden: ”Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors.”[74] Bock frågar sig om det är troligt att den tidiga Kyrkan skulle hitta på ett scenario där de jämför sin ledande Apostel med djävulen?[75] Nästa anhalt är Jesu inridande i Jerusalem på en åsna, en händelse som ur mänsklig synvinkel är föga imponerande om man ser till kontexten.[76] Bock tar också fram skildringen av uppståndelsen som en viktig kandidat till detta kriterium. Kvinnor hade ingen rätt att träda fram som vittnen i den romersk-judiska samtiden ändå är det just detta vi upptäcker i dessa texter. De första som ser Jesus uppstånden ifrån de döda var kvinnor. Bock menar vidare att detta kriterium är binärt eftersom Apostlarna inte trodde på kvinnornas vittnesbörd om uppståndelsen förrän de själva såg det. Att de tidiga kristna skulle framställa sina ledare som tvivlare är ett föga sannolikt element i en påhittad berättelse.[77] Den svenske religionshistorikern Anders Piltz nämner även jungfrufödseln med ordalag som kan kopplas till förlägenhetskriteriet: ”Jungfrufödelsen är så oväntad, så egendomlig att ingen som ville göra kristendomen attraktiv skulle ha uppfunnit den.”[78]

4. Slutsats
4.1 Syntes
Kristna beskylls ibland på grund av sin övertygelse om Bibelns trovärdighet som ”intellektuellt ohederliga”.[79] Med resultatet av denna analys om de bibliska texternas trovärdighet, historicitet och arkeologiska belägg och om Jesus, bekräftad som mycket unik historisk person vill jag dementera denna grundlösa kritik. Som redan nämndes i inledningen finns det många kristna som har använt Bibeln på ett felaktigt sätt, men det är knappast någonting som man kan beskylla alla anhängare till den korsfäste mannen för. Min utmaning blir istället riktad till de som påstår att Jesus aldrig har funnits; Hur kan de anses vara ”intellektuellt hederliga” och samtidigt kasta Nya Testamentets tillförlitliga texter, ett tiotal utombibliska skribenters vittnesbörd och de första kristnas (och därmed även flera NT skribenters) villighet att gå i döden för sin tro på skräphögen? Vi har också sett att de Nytestamentliga texterna med råge uppfyller de gängse använda trovärdighetskriterier som moderna kritiska vetenskapsmän har satt upp för att verifiera sanningshalten i ett antikt dokument. Absolut finns det aspekter av den kristna tron som inte fullt ut kan ”bevisas” med vetenskapliga metoder, men att förkasta Jesu existens och NT:s skrifter som tillförlitliga källor till Hans liv får nog lov att klassas som en högst ovetenskaplig och intellektuellt ohederlig hållning.

5. Slutkommentarer
[1] Jmf Wibeck (2008), sid 17
[2] Boken The Historical Jesus – Five Views har som redaktörer James K Beilby och Rhodes Eddy och utkom 2009 på Inter Varsity Press, Downers Grove i USA.
[3] Denna stab av Jesusforskare består av professor Darrell L Bock, professor James D G Dunn, professor Luke T Johnson, professor John Dominic Crossan samt professor Robert M Prince.
[4] McDowell (1972), sid 47, Strobel (1998), sid 62. Siffran är ifrån år 1998. Dessutom finns 19000 manuskript av NT på andra språk ifrån antiken. Det totala antalet är därmed över 24000, sprida över olika geografiska områden.
[5] Liknande statistik föreligger även för texter som tillskrivs t ex Tacitus, Livius, Plinius den yngre, Suetonius m fl, se McDowell (1972), sid 47-48 och Gustavsson (1997), sid 99.
[6] F F Bruce nämner ett fragment Johannes evangeliet (18:31-33, 37) som har daterats till senast år 130. Se Bruce (1969) sid 18. Dock har nya rön bekräftat P C Tiedes forskning där han bland annat har hittat ett mycket litet fragment från Markusevangeliet bland dödahavsrullarna. Det betyder att vi förmodligen har fragment av Nya Testamentet ifrån 60-talet e Kr och kanske ännu äldre.
[7] Enligt de flesta skolor skrevs Bibelns sista och likaledes yngsta bok; Uppenbarelseboken under slutet av Kejsar Domitianus regeringsperiod, d v s senast år 96 e Kr. Se t ex Carlsson (2007), sid 14.
[8] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006), sid 56. Den grekiska grammatiken är sådan till sin karaktär att ordföljden inte spelar någon roll. Grekiskan har flera kasus och ett ord kan därför fungera som subjekt i meningen oavsett var det står. Strobel (1998), sid 69
[9] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006), sid 60-63. Som ex på omdiskuterade läsarter nämner författarna Rom 5:1, 1 Thess 2:7, 1 Joh 1:4 och Fil 1:14. Dock utgör ingen av dessa variabler något stort problem.
[10] Bruce (1969), sid 15
[11] Det finns väldigt många aspekter att ta upp i denna fråga, men jag kommer att beröra några viktiga invändningar kring evangeliernas trovärdighet. För flera och mer djupgående punkter; se Lee Strobels bok Fallet Jesus, som för övrigt är en av mina källor.
[12] Armstrong (1993), sid 97
[13] Strobel (1998), sid 35-36
[14] Strobel (1998), sid 36
[15] Wibeck (2008), sid 32-33
[16] Strobel (1998), sid 35
[17] Strobel (1998), sid 48
[18] Strobel (1998), sid 46
[19] Strobel (1998), sid 105
[20] Strobel (1998), sid 108
[21] Strobel (1998), sid 107-108
[22] Lena Einhorn har skrivit boken Vad hände på vägen till Damaskus, där hon lägger fram sin hypotes om att Jesus skulle vara identisk med aposteln Paulus. Einhorns teser haltar betänkligt gentemot de historiska källor som finns både om Jesus och om Paulus. Flera källor säger t ex att Jesus dog år 33 e Kr under Pontius Pilatus medan Paulus dog år 64 under Kejsar Nero. Med tanke på det sistnämnda är hennes påståenden att ingenting finns nedtecknat av Paulus före år 100 helt befängt. Inte ens de mest liberala bibelforskare betvivlar Paulus fyra huvudbrev som autentiska och skrivna under 50-talet.
[23] Wiklund har skrivit boken Den Jesus som aldrig funnits och driver i denna sin tes om Jesus som en ren legend. Att hans teser motsätts av evangeliernas trovärdighet, de tidiga kyrkofäderna, tio utombibliska källor och hundratals kristna martyrer i urkyrkan, har Wiklund helt bortsett ifrån.
[24] Se Beilby/Eddy (2009) sid 55-103
[25] Empiristen och filosofen Gotthold Lessing [1729-1781] är bland annat känd för vad man brukar kalla för ”Lessings dike”; tanken om att det finns ett tydligt glapp mellan historia och uppenbarelse. Adekvat kunskapssäkerhet via historiska data var enligt Lessing ej möjligt.
[26] Denna åtskillnad är ingen nyhet. Den har länge fungerat som en modell inom Jesusforskningen sedan sent 1800-tal då Martin Kähler, en av de ledande gestalterna i den första fasen presenterade denna hållning i sin uppmärksammade bok The so Called Historical Jesus and the Historical Biblical Christ (1892). Allt fler Jesusforskare inom the new quest tillbakarvisar dock denna modell. Se Beilby / Eddy (2009) sid 22-23, 288
[27] Beilby / Eddy (2009) sid 55-56
[28] Beilby / Eddy (2009) sid 61
[29] Beilby / Eddy (2009) sid 62ff
[30] Om det är sant att dessa källor oberoende av varandra bekräftar samma data och händelser uppfyller de alltså det man inom Jesusforskningen kallar för kriteriet för Multiattesterat påstående.
[31] Det första tillfället där Jesus nämns av Josefus är i förbifarten när denne talar om Jakob, bror till Jesus som kallades Kristus. Strobel (1998), sid 85.
[32] Strobel (1998), sid 85-86
[33] Kyrkofadern Origines refererar under 200-talet till Testimonium Flavianum, men skriver då att ”Josefus inte trodde på att Jesus var Messias” detta tycks indikera att uttrycket ”Han var Kristus” ifrån början löd ”den så kallade Kristus”. Wibeck (2008), sid 79
[34] Luke Timothy Johnson är en av författarna till boken Five Views on the Historical Jesus
[35] Se Josefus Judarnas historia 18.118-19, se också Beilby/Eddy (2009) sid 139-140
[36] Jmf Beilby/Eddy (2009) sid 253
[37] Wibeck (2008), sid 61
[38] Artikel om Tacitus på internet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Publius_Cornelius_Tacitus
[39] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 198-199
[40] Wibeck (2008), sid 64
[41] Wibeck (2008), sid 65-66
[42] Wibeck (2008), sid 69
[43] Sida på internet om Mara Bar Sarapion http://en.wikipedia.org/wiki/Mara_Bar-Serapion
[44] Wibeck (2008), sid 70
[45] Se Beilby/Eddy (2009) sid 47, 92
[46] Wibeck (2008), sid 71
[47] Att Lukianos, precis som Plinus d y och Celsus nämner att Jesus tillbes som Gud är mycket viktigt att notera. Här har vi alltså tre av varandra helt oberoende utombibliska källor som bekräftar att de kristna såg Jesus som Gud långt före kyrkomötet i Nicea år 325 e Kr. Dogmen om Kristi gudomlighet har alltid varit central i kyrkan. Se Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 197.
[48] Beilby/Eddy (2009) sid 158, 253 se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Suetonius
[49] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 197.
[50] Wibeck (2008), sid 67-69
[51] Strobel (1998), sid 92
[52] De judiska källor som talar om att Jesus utförde under är intressanta eftersom de inte tillbakavisar att Han utförde mirakler. Vad man går emot är källan till denna förmåga. Jmf Beilby/Eddy (2009) sid 263
[53] Strobel (1998), sid 93
[54] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 39-50 Beilby/Eddy (2009) sid 254ff
[55] Beilby/Eddy (2009) sid 27
[56] Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 46-47
[57] Jesusseminariet som själva har skapat detta kriterium skulle få stora problem med sanningshalten i sina egna dokument eftersom de både innehåller åtskilliga citat och anspelningar ifrån Jesusforskningens olika faser och att de har inspirerat andra att skriva på liknande sätt. Jmf Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 40, se även Beilby/Eddy (2009) sid 40
[58] Teologiskt visar detta prefix att Jesus menar sig uttala sig korrekt om Guds vilja.
[59] Se Komoszewski/Sawyer/Wallace (2006) sid 41ff
[60] Jesus är fullständigt unik med hur han högaktar och lyfter fram kvinnor och barn i en explicit patriarkal kontext. Dessa hade i princip inget värde och man tilltalade som man inte kvinnor och barn offentligt. Jesus gick radikalt emot dessa ”förbud” vid flera tillfällen. Jmf t ex Matt 28:9-10, Mark 10:13-16, Mark 7:24-30, Luk 10:38-42, Joh 4:1-42.
[61] Beilby/Eddy (2009) sid 40, 247
[62] Matteus och Lukas anses bygga på Markusevangeliet som troligen är den äldsta nedtecknade skildringen som finns bevarad om Jesu liv. Man talar också om Q-källan, ett hypotetiskt dokument som troligen också influerat de synoptiska evangelierna. Se t ex Beilby/Eddy (2009) sid 26-27, 208-209
[63] Jmf Mark1:1-12/Matt 3:1-12/Luk 3:1-17 med Joh 1:19-28
[64] Jmf Mark 1:14-15/Matt 4:12-17/Luk 4:14-15 med Joh 4:1-3, 43-54
[65] Jmf Mark 11:15-19/Matt 21:12-17/Luk 19:45-48 med Joh 2:13-23
[66] Jmf Matt 8:5-14/Luk 7:1-10 med Joh 4:46-54
[67] Jmf Mark 6:32-44/Matt 14:13-21/Luk 9:10-17 med Joh 6:1-15
[68] Jmf Mark 14:1-15-47/Matt 26:1-27:66/Luk 22:1-23:56 med Joh 18:1-20:42
[69] Jmf Mark 16:1-20/Matt 28:1-20/Luk 24:1-53 med Joh 20:1-21:23
[70] Se t ex Matt 28:9, 17, Joh 5:23, 20:28, Apg 7:59, Heb 1:6, Upp 5:8-14, 22:3-4
[71] Prince skriver i sin essä: ”…we must keep in mind that the consensus criterion is no criterion, the truth may not rest in the middle. The truth may not rest with the majority…” Beilby/Eddy (2009) sid 61
[72] Varav många var ögonvittnen till Uppståndelsen.
[73] Se Beilby/Eddy (2009) sid 254-255
[74] Mark 8:33, Bibel 2000
[75] Beilby/Eddy (2009) sid 260-261
[76] Jmf Beilby/Eddy (2009) sid 268-269
[77] Beilby/Eddy (2009) sid 279-280
[78] Piltz (2006) sid 97
[79] Ett epitet som religiösa överlag ofta får uttalat över sig av Christer Sturmark och andra sekulärhumanister.

6. Källor
6.1 Litteratur
Armstrong, Karen (1993), Historien om Gud. Bokförlaget Forum Stockholm
Beilby, James K / Eddy, Paul Rhodes (2009) The Historical Jesus – Five Views. Inter Varsity Press, Downers Grove
Brown/Fitzmyer/Murphy Raymond E/ Joseph A/ Roland E (1990) The New Jerome Biblical Commentary. Geoffrey Chapman, London
Bruce, F F (1969) De nytestamentliga texterna, är de tillförlitliga? EFS-förlaget, Stockholm
Carlsson, Leif (2007) Tröst och trots. Kommentar till Uppenbarelseboken. Libris förlag, Örebro
Gustavsson, Stefan (1997) Kristen på goda grunder. Bokförlaget Cordia, Örebro
Keller, Werner (1957) Men Bibeln hade rätt. Bokförlaget Forum Stockholm
Komoszewski/Sawyer/Wallace, Ed J/ James M/ Daniel B. (2006) Reinventing Jesus. Kregel Publications, Grand Rapids
McDowell, Josh (1972) Evidence that demands a verdict. Campus Crusade for Christ, San Bern
McGrath, Alister (1992), Bridge building. Intervarsity Press, Leicester
Perarce, Dr Victor E K (1993) Evidence for truth; Archaeology. Evidence programs, Eastbourne
Strobel, Lee (1998) Fallet Jesus. Libris förlag, Örebro
Thiede, Peter Carsten (1996) Eyewitness to Jesus – Amazing New Manuscript Evidence about the origin of the Gospels. Dubleday Dell Publishing Group, New York
Wibeck, Sören (2008) Jesus – jude, rebell, Gud? Historiska media, Lund
6.2 Internet
http://sv.wikipedia.org/wiki/Publius_Cornelius_Tacitus
http://en.wikipedia.org/wiki/Mara_Bar-Serapion
http://sv.wikipedia.org/wiki/Suetonius